Ett möte jag inte flydde från. Jag flyr aldrig från saker jag är skyldig att närvara på så klart, det vore fel. Märit tog fel på mitt namn, hon också, och hon sa "farbror" och "Flickor!" Med sådär hög röst som om alla vore både döva och utvecklingsstörda. Men sådan tur har jag inte.
Simon kallade mig vid rätt namn - "ja, precis!" och stort leende från mig, försök till positiv förstärkning - och han sa det jag trodde var min uppgift att säga. Men han sa inte det jag tänkte säga, det var kanske därför. Eller så tycker han att jag är totalt socialt inkompetent och att jag inte kan anförtros uppgift att yttra mig. I bästa fall, en tanke jag försöker svepa in mig i som i ett nytvättat täcke, var han lyhörd och snäll och lät mig slippa för att han märkte att jag kände mig osäker.
Mamma säger att det var genomskinligt när jag mailade honom igår och frågade om det var meningen att jag skulle närvara idag. Jag vet inte om genomskinlig och hudlös är samma sak.
Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar