Jag är kär. I stolen Grön och i min nya datorskärm. Den gamla skärmen har tyvärr lämnat oss. Han blev fjorton år gammal. Han visste många av mina hemligheter. Nu får jag skaffa nya.
Känsla: Ensamhet, ledsenhet. Intensitet: 5/5. Situation: Maria ville att jag skulle komma mig för att berätta för honom att jag kände mig utanför, att jag inte kände mig viktig, att jag så gärna skulle vilja ha feedback samt en hel del annat så jag skulle bli riktigt bortgjord. Hellre ensam än pinsam. Hela jag är en rysning när jag tänker på att ens försöka tränga mig på, klänga mig fast. Och feedback, uppmärksamhet, plats man har bett om och därför får, det är som när någon på en direkt fråga svarar "Jag tycker inte att du är ful". Man vet inte om personen är ärlig, man vet bara att man har nålat fast den i ett hörn. Och om personen senare berömmer en så vet man inte om man är söt eller om det är personen som är snäll. Jag lutar åt det senare.
Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar