Validering

Telefonsamtal som krävde. "Gör detta och jag vill att du bekräftar!" Någon var en sådan som tog, som åt av folk. Och aldrig ens tackade för maten. Han hade ingen rätt att berordra alls. Jag svarade med spik i rösten att det får du göra själv.

När jag lagt på vändes spiken inåt istället, tryckte och irriterade. Att han kunde med... Den jävla... Hata hata. Käkarna som spändes, tänder ihopbitna, en balk i nacken och axlarna vid öronen. Hård andning, som gjord för att understödja spikröst för allt jag ville säga men ännu lyckats avhålla mig ifrån. Det var något om tänk om, en bil och ett träd också. Skam; Fy mig, sådär tänker man inte!

Ilsketrollen och skamtrollen sprang runt i själen och gjorde oreda, bar fram stora skyltar med Orkar inte och Nej. Sådana där nej som lurar ingen för de är uppgivna i slutet.

Stanna upp. Andas långsamt och mjukt, långsamt och mjukt, just så. Det är ingen fara, jag klarar det här. Kan han skada mig? Nej, jag tror inte det. Vem har makten? Jag? Hade jag också försökt få saker uträttade av andra om jag trott att jag haft chansen? Mycket möjligt. Är han i underläge? Ja. Vad kan han känna? Oro, inte veta vart han ska vända sig, desperation. Han är inte så bra på att bemöta människor och se utanför hans lilla bubbla där bara han är viktig, va? Nej. Vill jag att han ska dö? Nej, jag vill bara inte ha honom i mitt liv alls. Det är ingen som kan tvinga mig, jag har ju redan sett till att jag inte behöver försöka hjälpa honom mer. Jag hatar honom ändå! Han har behandlat mig som en slav. Kräva, kräva, kräva! (Käkar som spänns igen.) Är han värd mitt hat? Han kan få så mycket hat som han är värd för mig; ingenting.

Det är inte lätt för honom, det är jobbigt för mig, jag har gjort något åt det. Radikal acceptans och gå vidare. Så mjuka, snälla axlar och jag har släppt taget om spikarna. Önskar inte ens att han ska köra över dem.


Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning