Version 1 av hennes liv: När hon lyssnar på musik låtsas hon och det känns mycket mer
än en urblekt verklighet. På låtsas är hon viktig, ja rent utav
huvudperson för överraskande många. I fantasin är hon evigt
snygg, evigt totalt hjälplös och det fungerar jättebra när
människor tycker om henne tillräckligt för att rädda henne.
Människor lyssnar på henne och säger absolut rätt saker med
absolut rätt tonfall. Tröstar, stryker över håret, berömmer och
smeker. Blir så där lagom arga sådär som hon vill, så hon känner
att de verkligen bryr sig och hon behöver bara följa. Behöver bara
låta sig räddas medan de bestämmer och styr upp allting.
Version 2 av hennes liv: Hon är nästan alltid trött och
irrar omkring i en värld av Borde, Måste och Har inte. På
plussidan har hon budget, pensionsplaceringar och matdagbok som låter
lika spännande och engagerande som en biografi om Bosse Ringholm.
När telefonen ringer är det alltid någon av de tre närmast
sörjande och hennes Facebook för en tynande, pliktskyldig tillvaro.
Friska verkar inte förstå
att man måste ha någon att hänga upp sitt liv på, någon man kan
lägga känslor i, någon som är Gud. Att ge någon betydelse ger
också mening, hopp, spänning, nervositet och andra känslor.
Känslor som hon har väldigt svårt att komma åt annars. Hon
tänker att det måste vara en borderlinekänsla, en känsla som inte
har någon motsvarighet hos friska.
”Skaffa en pojkvän!”, menar M. Men det går ju inte. Alla i fantasin säger rätt saker och gör rätt
saker, pojkvänner gör det inte. I verkligheten kan de ofta vara
tråkiga, ointressanta, löjliga... Hon får mer Tillfredsställelse
än Otillfredställelse av sina fantasier, tvärtom av män i
verkligheten. Dessutom vill hon inte ha pojkvän, hon har ju
lyckopiller. Den enda drivkraften för henne att inleda relationer är
att bli räddad, när hon är tillräckligt instabil, tillräckligt
ångestfylld, tillräckligt desperat för att gå med på att missta
ensamrädsla, separationsångest och ett glupande bekräftelsebehov
för kärlek. Men medicinen gör att den stora tomheten bara finns
där som ett svart hål; medicinen gör att tomheten inte är
hungrig.
Hon mår bra av att vara ensam; Ingen
som gör intrång, hon behöver inte offra sig, behöver inte ägna
en tredjedel så mycket ångestfylld energi på att fundera på vad
någon känner för henne, behöver aldrig se tråkiga program på TV
eller ha svårt att sova för att någon annan tar för stor plats.
Hon behöver aldrig tröttna och hon behöver inte kastas mellan ont
och gott, hat och den nödtoftigt förklädda känslan som hon låtsas
är kärlek. Samtidigt skrämmer det henne, samtidigt inverkar det
givetvis på hennes liv för att hon inte har en av de största
drivkrafter som en människa kan ha. Att hon är helt nöjd med att
leva med en hund. Vänner önskar hon sig inte heller, det har vuxit bort precis som
hennes önskan om vita barbiehästar. Det hon tycker om att göra kan
man göra ensam och hon föraktar inte bara sig själv utan andra
också.
Eftersom hon inte önskar något mer än ytterst tillfälligt
har hon så klart svårt att sträva. Jag tycker det är självklart
varför hon väljer Version 1, där allting händer och hon är
huvudperson, framför version 2 där hon knappt nämns ens i
eftertexterna, där hon måste göra allting själv och ändå inget
händer. Det är dessutom något nästan romantiskt med misslyckanden
och ingen kan rädda någon som lyckas.
Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar