Varför hon alltid misslyckas och varför hon kommer lyckas misslyckas i framtiden också

Version 1 av hennes liv: När hon lyssnar på musik låtsas hon och det känns mycket mer än en urblekt verklighet. På låtsas är hon viktig, ja rent utav huvudperson för överraskande många. I fantasin är hon evigt snygg, evigt totalt hjälplös och det fungerar jättebra när människor tycker om henne tillräckligt för att rädda henne. Människor lyssnar på henne och säger absolut rätt saker med absolut rätt tonfall. Tröstar, stryker över håret, berömmer och smeker. Blir så där lagom arga sådär som hon vill, så hon känner att de verkligen bryr sig och hon behöver bara följa. Behöver bara låta sig räddas medan de bestämmer och styr upp allting.

Version 2 av hennes liv: Hon är nästan alltid trött och irrar omkring i en värld av Borde, Måste och Har inte. På plussidan har hon budget, pensionsplaceringar och matdagbok som låter lika spännande och engagerande som en biografi om Bosse Ringholm. När telefonen ringer är det alltid någon av de tre närmast sörjande och hennes Facebook för en tynande, pliktskyldig tillvaro.

Friska verkar inte förstå att man måste ha någon att hänga upp sitt liv på, någon man kan lägga känslor i, någon som är Gud. Att ge någon betydelse ger också mening, hopp, spänning, nervositet och andra känslor. Känslor som hon har väldigt svårt att komma åt annars. Hon tänker att det måste vara en borderlinekänsla, en känsla som inte har någon motsvarighet hos friska.
 
”Skaffa en pojkvän!”, menar M. Men det går ju inte. Alla i fantasin säger rätt saker och gör rätt saker, pojkvänner gör det inte. I verkligheten kan de ofta vara tråkiga, ointressanta, löjliga... Hon får mer Tillfredsställelse än Otillfredställelse av sina fantasier, tvärtom av män i verkligheten. Dessutom vill hon inte ha pojkvän, hon har ju lyckopiller. Den enda drivkraften för henne att inleda relationer är att bli räddad, när hon är tillräckligt instabil, tillräckligt ångestfylld, tillräckligt desperat för att gå med på att missta ensamrädsla, separationsångest och ett glupande bekräftelsebehov för kärlek. Men medicinen gör att den stora tomheten bara finns där som ett svart hål; medicinen gör att tomheten inte är hungrig.

Hon mår bra av att vara ensam; Ingen som gör intrång, hon behöver inte offra sig, behöver inte ägna en tredjedel så mycket ångestfylld energi på att fundera på vad någon känner för henne, behöver aldrig se tråkiga program på TV eller ha svårt att sova för att någon annan tar för stor plats. Hon behöver aldrig tröttna och hon behöver inte kastas mellan ont och gott, hat och den nödtoftigt förklädda känslan som hon låtsas är kärlek. Samtidigt skrämmer det henne, samtidigt inverkar det givetvis på hennes liv för att hon inte har en av de största drivkrafter som en människa kan ha. Att hon är helt nöjd med att leva med en hund. Vänner önskar hon sig inte heller, det har vuxit bort precis som hennes önskan om vita barbiehästar. Det hon tycker om att göra kan man göra ensam och hon föraktar inte bara sig själv utan andra också.

Eftersom hon inte önskar något mer än ytterst tillfälligt har hon så klart svårt att sträva. Jag tycker det är självklart varför hon väljer Version 1, där allting händer och hon är huvudperson, framför version 2 där hon knappt nämns ens i eftertexterna, där hon måste göra allting själv och ändå inget händer. Det är dessutom något nästan romantiskt med misslyckanden och ingen kan rädda någon som lyckas.




Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning

Dialektisk beteendeterapi

Jag går i en slags DBT, dialektiskt beteendeterapi,
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=245&DBT
Det är en blandning mellan kognitiv beteendeterapi och zenbuddism. Inslaget från zen är mindfulness, att vara medvetet närvarande.

Det centrala i terapin är att man ska integrera motsättningar, allt har två sidor. Har man borderline personlighetsstörning tenderar man ofta att ha ett svartvitt tänkande; ont eller gott, förakt eller idealisering. I behandlingen får man lära sig att acceptera sig själv och att arbeta för förändring.

Terapin är uppdelat i fem moduler; Man ska lära sig att hantera relationer, stå ut när det är svårt, bekräfta sig själv och andra, reglera  sina känslor och vara medvetet närvarande.


Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning

Godis

Jag äter godis med massa socker, fett, E-nummer och ingredienser man aldrig i livet skulle ha ätit om det inte var i godis. Jag behöver skärpa mig eftersom dålig mat gör mig galen.

Verktyg: Fördelar och nackdelar

Fördelar med att äta godis
- Gott
- Känns som om jag unnar mig något, som om jag har något trevligt att göra

Nackdelar med att äta godis
- Risk för diabetes
- Blodsockret åker upp och ner
- Sämre psykiskt mående; depression, självmordstankar, ilska och uppgivenhet
- Tröttare fysiskt och psykiskt
- Kan bidra till dålig hy
- Kan göra mig tjock
- Dyrt med tanke på näringsvärdet
- Istället för sådant som innehåller proteiner, vitaminer och mineraler
- Kan öka blodfetter och blodtryck
- Dåligt för tänderna
- Blir en dålig ovana
- För mig att känna mig misslyckad





Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning

Duktighetspoäng

Gymmet var fullt av människor med en veckas tro på sig själva, de fanns inte före nyår. Jag har slarvat i några veckor nu, njöt av att känna mig duktig igen. Funderar varje gång på att jag borde köpa en bok med övningar med pilatesboll och varje gång faller det mig ur sinnet. Andra ansträngde sig mycket mera än mig; svettades, flåsade, stönade högt. Det var som i en naturfilm.

Jag har bestämt mig att aldrig träna mindre än en timme per gång, för att vara effektiv. Före och efter tar ju också tid. Efter duschar jag med duschkräm som doftar gott, jag myser i den inte allt för varma bastun och smörjer in mig med body lotion. Då känner jag mig som den jag ska vara, en skymt av den som är rätt.

Efteråt åt jag buffé på ett lunchställe. Jag överlade med mig själv om jag kunde med att fråga om de helt hade slutat med en rätt. Jag frågade och för det ger jag mig själv duktighetspoäng.

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning

Ilska torkar bra

Jag ska börja köpa färsk fisk, ekologisk grönsaker och frukt i affären som ligger åt helt fel håll. Men som då har välsorterat och ekologiskt sortiment.

Laga mat två gånger om dagen, alltid. Samtidigt som jag givetvis ska vara evigt sminkad, ha matchande kläder, hinna med mitt jobb, busan, gymmet tre gånger i veckan, DBT, mindfulness, vara social...

Jag är en ilsketagg idag. Ilskan rann över diskbänken när jag torkade av den, fick mig att ta i hårdare, snabbare. Ilska torkar bra. Jag ska passa på när jag mår dåligt och städa argt.

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning

Den välvilliga pudelsnoken

En så enkel närvaroövning. Lägga ner besticken mellan varje tugga när man äter middag. Det tog nästan emot rent fysiskt att göra det. Tappade jag närvaron ens en sekund var jag där och skyfflade igen. Men när jag lyckades kände jag hur hela kroppen blev lugnare, jag tuggade fler gånger, jag smakade på maten på riktigt. Det gjorde nästan ont att dröja sig kvar vid chilin.

Jag såg en sorglig film. Eller såg och såg är fel ord. Jag grät och när jag gråter kommer pudeln rusande med en rosa tunga som våtservett och omtänksamma, vänliga ögon. Så jag kunde inte titta på filmen för jag hade en välvillig pudelsnok i ansiktet hela tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning

Validering

Telefonsamtal som krävde. "Gör detta och jag vill att du bekräftar!" Någon var en sådan som tog, som åt av folk. Och aldrig ens tackade för maten. Han hade ingen rätt att berordra alls. Jag svarade med spik i rösten att det får du göra själv.

När jag lagt på vändes spiken inåt istället, tryckte och irriterade. Att han kunde med... Den jävla... Hata hata. Käkarna som spändes, tänder ihopbitna, en balk i nacken och axlarna vid öronen. Hård andning, som gjord för att understödja spikröst för allt jag ville säga men ännu lyckats avhålla mig ifrån. Det var något om tänk om, en bil och ett träd också. Skam; Fy mig, sådär tänker man inte!

Ilsketrollen och skamtrollen sprang runt i själen och gjorde oreda, bar fram stora skyltar med Orkar inte och Nej. Sådana där nej som lurar ingen för de är uppgivna i slutet.

Stanna upp. Andas långsamt och mjukt, långsamt och mjukt, just så. Det är ingen fara, jag klarar det här. Kan han skada mig? Nej, jag tror inte det. Vem har makten? Jag? Hade jag också försökt få saker uträttade av andra om jag trott att jag haft chansen? Mycket möjligt. Är han i underläge? Ja. Vad kan han känna? Oro, inte veta vart han ska vända sig, desperation. Han är inte så bra på att bemöta människor och se utanför hans lilla bubbla där bara han är viktig, va? Nej. Vill jag att han ska dö? Nej, jag vill bara inte ha honom i mitt liv alls. Det är ingen som kan tvinga mig, jag har ju redan sett till att jag inte behöver försöka hjälpa honom mer. Jag hatar honom ändå! Han har behandlat mig som en slav. Kräva, kräva, kräva! (Käkar som spänns igen.) Är han värd mitt hat? Han kan få så mycket hat som han är värd för mig; ingenting.

Det är inte lätt för honom, det är jobbigt för mig, jag har gjort något åt det. Radikal acceptans och gå vidare. Så mjuka, snälla axlar och jag har släppt taget om spikarna. Önskar inte ens att han ska köra över dem.


Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning