En så enkel närvaroövning. Lägga ner besticken mellan varje tugga när man äter middag. Det tog nästan emot rent fysiskt att göra det. Tappade jag närvaron ens en sekund var jag där och skyfflade igen. Men när jag lyckades kände jag hur hela kroppen blev lugnare, jag tuggade fler gånger, jag smakade på maten på riktigt. Det gjorde nästan ont att dröja sig kvar vid chilin.
Jag såg en sorglig film. Eller såg och såg är fel ord. Jag grät och när jag gråter kommer pudeln rusande med en rosa tunga som våtservett och omtänksamma, vänliga ögon. Så jag kunde inte titta på filmen för jag hade en välvillig pudelsnok i ansiktet hela tiden.
Läs även andra bloggares åsikter om psykisk störning, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar